– FMS verksamhetsledare Rolf Steffansson talade på Ungdomens kyrkodagar

Rolf Steffansson, verksamhetsledare för Finska Missionssällskapet, var huvudtalare vid årets Ungdomens kyrkodagar. Ca 150 ombud från olika församlingar i Borgå stift hade samlats till UK 25-28.1.2018 för att mötas kring frågor som ungdomarna själva hade väckt. UK firade detta år 50-års jubileum och temat var ”Vi bygger fred”. Steffanssons tal manade ungdomarna till att inte ta freden som en självklarhet utan att varje dag jobba på den.

Steffansson delade med sig av egna erfarenheter från missionsfältet. Bl.a. pratade Steffansson om vad som skapar konflikter ute i världen. Han berättade om när han som ny präst kom till en liten församling i Tanzania. Steffansson ville bygga upp ett ungdomsarbete i församlingen. Han började med att jobba enligt de modeller som han var van med hemma från Finland, men märkte ganska snabbt att de modellerna inte mötte de behov som ungdomarna hade. Deras stora fråga var: ”Hur skall jag kunna försörja mig själv?”.

Deras önskan var att församlingen skulle initiera projekt som skulle hjälpa dem att skapa försörjningsmöjligheter. Steffansson visste att kyrkan inte kan ge arbete åt alla, men kyrkan kan arbeta för ett rättvist samhälle och en rättvis värld. ”Men de (ungdomarna) behöver också få jämlika möjligheter att få arbete. De behöver företag som kan erbjuda dem arbete. De behöver få betalt för arbetet som gör det möjligt att försörja sig. Och de behöver jämlika möjligheter att sälja det de tillverkar på den internationella marknaden.” sade Steffansson. Om vi i väst fortsätter att spara våra pengar genom att köpa billigt kaffe och det betyder att kaffeodlaren i Tanzania inte får skäligt betalt så fortsätter orsaken till missnöje och konflikt, påpekade Steffansson.

För det andra ville Steffansson poängtera att religioner kan arbeta med människors värderingar. Att alla människor är lika värda förenar religioner.

”I församlingen var utgångspunkten att vi är vackra, därför att vi är Guds avbilder. Det kan låta naivt och enkelt. Men i Tanzania lärde jag mig, att när det inte sägs, får unga svårare att sätta egna gränser. Och också svårare att respektera andras gränser. Då jag inte själv har ett okränkbart människovärde är det svårt att se att andra har det. Då blir det lättare att bete sig kränkande och till och med våldsamt mot dem som inte är som vi eller tillhör samma grupp som vi” sade Steffansson.

foto: Emilia Nyberg

För det tredje ville Steffansson betona det som han ser som unikt kristet. I centrum i den kristna tron finns förlåtelse och försoning. Men Steffansson påpekade att förlåtelse inte är något lätt eller något som skall tas lättvindigt.

”Vad händer när konflikten går så långt att jag har psykiska och fysiska sår av det som andra har gjort mot mig? Eller när jag ser att någon annan lider av det som jag har gjort mot honom eller henne? Det här är oftast den allra svåraste frågan i fredsprocesser. Man kan komma överens om gottgörelse och ersättning. Men även om jag får ersättning betyder det inte nödvändigtvis att jag kan förlåta och godkänna den andra som en medmänniska” sade Steffansson. Steffansson lyfte fram Sydafrika som exempel. Där satte man igång en försoningsprocess mellan förövare och offer efter apartheid. Man sattes ansikte mot ansikte för att få människor att berätta vad som hade hänt och varför. Förhoppningen var att detta skulle vara ett startskott för en helandeprocess. Men mycket blev på hälft för Sydafrika är idag ett av världens mest våldsamma länder.

”Fred bygger på förlåtelse och försoning, som är en av världens svåraste saker. När man sitter med människor som förlorat anhöriga i våldsdåd, är man väldigt liten. Men samtidigt vet vi, att hämndens väg leder till en oändlig spiral, som bara gör våldet värre” påpekade Steffansson och fortsatte:

” I vår tro, tror vi att Gud börjar med en ensidig förlåtelse. Genom korset är du förlåten. Gud  ser dig fortfarande som sin avbild och som en fullvärdig människa. Därför tror jag att vi är kallade att praktisera förlåtelsen också i relation till andra. Det betyder inte att vi godkänner det onda som människor gör mot varandra. Vi måste tala mot kränkningar och våld. Men det betyder att vi släpper kravet på hämnd, arbetar på att hela de sår som våldet skapat och arbetar för att igen kunna se varandra som människor. Och också för att förövaren skall se vilka förpliktelser det innebär att vara människa. Fader, förlåt dem. Det är de svåraste orden som uttalats i historien. Som kyrka är vi kallade att visa vad det betyder i praktiken”.

Fredrik Kass
Kyrkostyrelsen, KCSA

Foto: Joanna Lindén-Montes